|
Vissa spel går det att börja spela utan att veta någonting om spelet. Doom the boardgame är ett sådant. Vi fick i princip reda på att vi kunde göra två handlingar per gång. Som handling kunde vi flytta (fyra steg per omgång), attackera eller göra något annat. Jag, Janne och Fredrik fick en varsin uppsättning av:
- en plastig figur
- två gula brickor (visade sig vara rustningsbrickor och våra figurers viktigaste komponent)
- två ammunitionsbrickor
- åtta skadebrickor
- ett blad med fiender och vapen
- ett blad för att ställa ammunitionen, rustningsbrickorna och skadebrickorna på).
Dessutom fick vi två kort var. Mina kort blev Hård (jag fick en gul bricka till) samt Spaning (kan flytta genom hinder). Det verkade som att jag skulle gå före och bana väg. Jannes kort var både Prickskytt och Krypskytt. Vi behövde inte ens diskutera vad hans roll skulle bli.
Doom the Boardgame är ytterligare ett i raden av datorspel som blivit brädspel. Doom är ett typiskt dungeon crawler. Vi skall tillsammans ta oss igenom en grotta, eller som i detta spel en rymdbas.
Vi har just landat på basen och står nu i mässen och väntar på vår instruktör.
I rummet intill finns vapen och ammunition (mycket lägligt). Det finns också två dörrar, en som går norrut och en som går västerut.
Ur högtalarna hör vi: ”Varning! Lystring all UAC personal, Det har varit ett Kod Röd säkerhetsintrång...”
...Rösten beordrar oss att ta oss till hangaren. Hela rymdstationen skall evakueras. Problemet är bara att vi inte vet var hangaren finns någonstans.
Janne tog sig snabbt in i rummet intill och plockade upp ett maskingevär och extra ammunition. Jag följde efter och ryckte åt mig en motorsåg och Fredrik tog upp en hagelbössa. Nu var bara frågan vilket håll vi skulle ta oss åt.
Plötsligt hör vi något komma genom en ventil. En varelse med ett huvud och åtta ben kommer krypande ur ventilen. Efter den följer ytterligare en likadan varelse...
Fantasy Flight har inte snålat på komponenterna. Det är över 450 olika delar (som kort, marker, spelplaner, specialtärningar, dörrar och plastfigurer – nästan 70 stycken). Allt är snyggt gjort och komponenterna borde inbjuda till spel. Ändå känns det som om spelet har kommit till under press. Troligtvis är det färgvalet av plastfigurerna som är fel. Färgerna är skrikiga och passar inte helt in. Den som bara hade ork att måla om figurerna.
Jag är omringad av fyra zombies, Fredrik är i vild strid med två av spindlarna (kallas för Trite i spelet) och långt där borta är det en Imp som skjuter på oss. Jag och Fredrik tar varsin skada. Janne klarar sig utan problem.
Krypskytten Janne skjuter med sitt maskingevär, rakt igenom rutan som jag står i, på Impen och sedan förbi Fredrik på en av spindlarna. Det blir inte mycket kvar av dessa, men det kostade två ammunition. Jag tar fram min motorsåg och drar igång den för första gången. Jag deklarerar att jag tänker göra två anfall mot mina fiender, bara för att få bort dem. Jag råkar göra ordentlig skada med motorsågen bara för att få en riktigt positiv överraskning. Motorsågen har en egenskap, den gör en svepande rörelse varpå alla zombies delas på mitten i ett svep. Jag tar fram pistolen och skjuter ned den sista spindeln. Vi kände oss oövervinneliga. Vad fel vi hade!
Vi sprang vidare uppför korridoren fram till nästa dörr. Här kom nästa chock. Ett stort monster med bläckfiskansikte uppenbarade sig i den korridor som vi just lämnat. Här lärde man sig snabbt att det min mor bråkat på mig under min uppväxt (att stänga dörrarna efter mig), även gällde i detta spel.
Reglerna kommer i ett åttsidigt stort fyrfärgshäfte. Det innehåller mycket enkla och bra exempel. Ändå känns reglerna ostrukturerade och dåligt översatta. Den svenska versionen lämnar mycket i övrigt att önska. Svengelskan flödar och samma terminologi används inte genom hela regelverket.
Fredrik var nere på sin sista skada när en hundliknade demon anföll och dödade honom. Hunden var lite för svår och Fredriks marinsoldat försvann. Björn (som ledde den elaka sidan) lade ytterligare en markör hos sig. Nu var vi bara två. Min motorsåg gjorde snabbt slut på hunden (tillsammans med ytterligare en zombie), men förlusten av den snabba sjukvårdaren Fredrik kändes.
Plötsligt ”spawnades” Fredrik tillbaka. Vi såg undrande på varandra.
– Har ni aldrig spelat Doom förut, sade Björn med ett leende. Man kommer tillbaka.
Nu var det Jannes tur att bli misstänksam.
– Hur vinner vi, frågande han.
– Genom att ta er ut till hangaren, blev svaret.
– Hur vinner du?
– Genom att jag dödat er eller gått igenom leken sex gånger.
Med bara en handfull kort kvar i leken och Janne som endast hade två skadebrickor kvar kändes det som att det började bli bråttom.
Det är både positivt och negativt med att inte veta reglerna från början.
När man spelar marinsoldat har man verkligen en känsla att man springer i dessa korridorer och försöker ta sig ut. Man måste samarbeta hela tiden annars kommer man ingenstans. Det sämsta man kan göra är att dela upp sig.
Till skillnad från många andra dungeon crawler spel är även den som leder fienden en aktiv spelare (faktum är att fienden är roligare att spela). Ju bättre taktiker fienden är, desto sämre går det för marinsoldaterna.
Det fanns ingen ammunition kvar hos någon av spelarna. Fredrik ”helar” Janne och använder sin knytnäve för att slå ihjäl ytterligare en spindel. Janne bara avvaktar. Det enda vettiga vapnet som finns kvar är min motorsåg.
Jag kastar mig igenom fiendens linjer och hugger vilt omkring mig. Delar av zombies, hundar och Impar flyger omkring mig, men inte ens min häftiga motorsåg rår till slut på övermakten. Min marinsoldat tar en sista skada och Björn har sina sex markörer. Vi hade förlorat.
Vi provade Doom ytterligare fyra gånger innan vi gav upp. Marinsoldaterna hade för liten chans. Varje gång vi spelade gjorde vi marinsoldaterna lite starkare (man fick fler kort att välja från i början, vi fick mer ammunition osv.). men det hjälpte inte.
Det visade sig att nästan all balans i spelet låg i de marinsoldatskort (egenskaper) man fick från början.
Återigen har Fantasy Flight lyckats komma ut med ett snyggt och intressant spel som inte är tillräckligt testat. Massor av små förslag på förändringar finns att hitta på nätet. Vi får se om detta spel går samma uppryckning till mötes som Runebound, där en version två släpps ett år efter den första versionen.
Liknande spel
I princip alla dungeon crawlers som man kan hitta.
Text:
Johan Forsell
|
