The Darkness
Utvecklare
Starbreeze
Utgivare
Take 2 Games
Genre
Action
Webb
http://www.thedarkness.com
Ca Pris
550:-
  Intryck: 7     Innehåll: 10   17
 
 

Ett actionspel där berättelsen imponerar

Den största behållningen jag får av The Darkness är storyn och i first-person shooter sammanhang är det rätt unikt. Redan i inledningen av spelet inser jag att de svenska utvecklarna Starbreeze har sått fröet till något extraordinärt. Det skall bli spännande att se var de tar vägen med berättartekniken de har hittat och det tonläge de har slagit an.

The Darkness är helt rätt namn för spelet, på mer än ett plan. Huvudpersonen, Jackie Estacado, är en gangster. Det är hans 21:a födelsedag, och något har gått ruskigt fel. Inte nog med att han av någon anledning blivit utsedd till syndabock av sin “farbror” Paulie Franchetti – som satt ett pris på hans huvud – något underligt har också börjat hända inom honom. Han har blivit besatt av en demonisk parasit som går just under namnet the Darkness. Mörkret är också en stor del av spelupplevelsen. För att Jackies inre demon skall kunna fungera, och hjälpa honom när han är i knipa, så måste spelaren ta ut de ljuskällor som finns runtomkring.

Men storyn då? Vad är så fantastiskt med den? Ett ord. Jenny. Jenny är Jackies flickvän och jag får intrycket av att det är det enda ljuset i hans liv. Jackie är en brutal man, med få samvetsbetänkligheter, men när det kommer till Jenny är han både beskyddande och beroende, hon är en fast punkt i en annars våldsam värld. Bara att kunna slå sig ner på soffan med henne och låta henne somna på Jackies axel är briljant. Som spelare känner man att relationen dem emellan är stark, och det gör det mycket lättare att motivera sig när man senare i spelet skall skydda just Jenny från Paulies intriger. Det ger också intrycket av att allt inte är så tydligt svart eller vitt. Jackie har någon han bryr sig om. Han är inte bara ett samvetslöst blodtörstigt monster som dessutom infekterats av en parasitisk demon. Storyn i övrigt är också tillräckligt intressant för att man skall vilja spela vidare, och bra nog för att jag inte (speciellt inte som rollspelare och mycket bortskämd med just berättande) skall ge upp och tycka att det mellanliggande pang-panget blir allt för tråkigt. Tyvärr har jag inte läst förlagan till spelet, men jag undrar ändå om jag hade blivit besviken på hur Starbreeze hanterar materialet. Det enda jag blir lite fundersam över när jag spelar är hur många underliga människor befolkningen i New York har sett INNAN Jackie med sina två demoner kommer trampande. Ingen reagerar på att han har lysande röda ögon och ett par extra huvuden, vilket känns lite synd. Det hade skapat ännu mer stämning.

Gameplayet är inte fullt lika intressant. Det är ett FPS-spel med samma mekanik som finns i liknande spel, och ibland är det till och med sämre än i dessa. Det främsta problemet jag har är med det lilla siktet som består av en röd prick. Det kanske funkar på en HDTV, men på en vanlig TV så syns det knappt. Och eftersom man måste använda sig av siktet hela spelet igenom så har det stor effekt på spelupplevelsen. Det här är med andra ord inget spel för färgblinda eller människor med lite sämre syn. Dock uppskattar jag att det finns en viss snap-to-target funktion i siktet, annars hade jag förmodligen inte träffat hälften så ofta som jag gör.

Det nya i sammanhanget och där spelet skiljer sig från andra first-person shooters är just demonen som manifesterar sig på skärmen för spelaren som två ondskefullt rödglödande huvuden, vars käftar är fulla med vassa tänder. För att få sina Darkness-egenskaper måste man äta hjärtan från fallna fiender (det verkar utan tvekan som att högerhuvudet får mer att äta än vänsterhuvudet), och det är småmysigt (ja, okej, det är lite psykopatiskt) att springa runt och sluka hjärtan efter en riktigt gosig eldstrid. Och dem finns det många av i spelet. Darkness ger dig också bättre skadetålighet och det är beroende av mörker så, som jag tidigare sagt, mycket av spelet spenderade jag med att skjuta gatlyktor. Men inte nog med skölden, Jackie ser också bättre i mörker när demonegenskapen är aktiverad, och man kan också ta kontroll över ett av demonhuvudena för att smyga omkring på marken och kolla läget innan man attackerar rakt på. Demonhuvudet i den formen kan också bitas, men främsta egenskapen är att man kan ta sig in på ställen som Jackie annars inte hade nått. Jag har lite problem med styrseln på den här funktionen. Eftersom man kan slingra sig upp för väggar kan man bli lite vilse om fingrarna slinter när man spelar, men det är ingen stor grej. Man kan också skapa små supersöta minidemoner som kallas Dark-lings, och som hjälper Jackie på hans uppdrag, och ju längre in i spelet desto mer nytta har man av sin inneboende demon. Men det är inget som man själv är i total kontroll över, något som blir tydligare ju mer man utforskar och upptäcker.

Något som är lite smått irriterande är att det verkar som att de bästa vapnen man får är de två pistoler man plockar på sig i början av spelet, vilket gör det ganska meningslöst att försöka hitta något bättre. Speciellt tydligt är det när man håller i åtanke att AI:n inte är den mest briljanta motståndare jag någonsin mött. Det är lätt att få till dödande skott eftersom motståndarna rör sig ganska långsamt, sitter på samma ställen, och stannar på de platser de dyker upp.

Grafiken och ljudet? Tja, animationerna känns stela och lite marionettliknande, och jag hade förväntat mig lite mer på det planet, men när man vant sig vid Jackies sammanbitna mun så har man lite mer överseende. Ibland lyser det till, framförallt i Jennys animering. Hon känns mycket levande, och det är väl också delvis därför man som spelare bryr sig så mycket om henne. Ett annat tillfälle är när man skall besöka Dutch Oven Harry (vilka namn... och konversationerna skall vi inte tala om...) och träffar en knarkare på vägen dit. Den passagen är också mycket trovärdig och känns solid, animationsmässigt.

Röstskådespelarna är riktigt duktiga, och väl valda, både med tanke på tema och innehåll. Mike Patton, som bär mycket av spelet med både rösten för Jackie och the Darkness lyckas väl. Särskilt med demonen, som i annat fall kunde ha blivit lite löjlig.

Musiken fungerar, utom när man strider för mycket eller under för långa perioder. Då blir den bara irriterande och jag fick stänga av eftersom samma musikslinga i tio minuter drev mig mer eller mindre till vansinne. I övrigt kändes den stämningsskapande, precis som musik skall vara.

Jag kan inte annat än applådera Starbree-ze för en ypperlig spelupplevelse. Det är inte perfekt, men det är en bit på väg bort ifrån det annars ganska torftiga material som finns på marknaden än så länge. Jag har i och med The Darkness fått tillbaka lite av det hopp jag tappat, och jag ser fram emot ytterligare tighta spel från Starbreeze, och från spelstudios som blir inspirerade och drar den här typen av spel ännu längre bort ifrån sinneslö slakt. Förhoppningsvis visar framgången med The Darkness också förlagen att det finns ett behov av lite smartare spel med bättre storyline.

Text: Åsa Roos


 
  Sätt ditt eget betyg på The Darkness!
  Intryck:
1...Usel
2...Dålig
3...Undermålig
4...En besvikelse
5...Godkänd
6...Bra
7...Inspirerande
8...Så ska det göras
9...Wow! Cool!
10...Mästerlig!
Innehåll:
1...Usel
2...Dålig
3...Undermålig
4...En besvikelse
5...Godkänd
6...Bra
7...Inspirerande
8...Så ska det göras
9...Wow! Cool!
10...Mästerlig!
 
   
 
  Totalt har 2 personer röstat.
Intryck 5,5
Innehåll 5,5
Sammanlagt betyg 11
 
 
   
   
   

   
   
   
   

© Gillbring 2006