Kingdom under Fire: Circle of Doom
Utvecklare
Blueside
Utgivare
Microsoft
Genre
Rollspel
Webb
http://www.kufcod.com
Ca Pris
450:-
 
  Intryck: 2     Innehåll: 3   5
 
 

Alvdrottningen Célines mockasinbeklädda fötter tar henne nästan ljudlöst ned för den ödsliga korridoren. Bakom sig lämnar hon ett trettiotal döda skulptörer som nu långsamt tynar bort. Med tanke på hur lika varandra de var, för att inte säga identiska, måste de alla ha varit tvillingar. ”Eller snarare trettlingar”, konstaterar Céline som för bara några sekunder sedan hade hackat ihjäl den enorma syskonskaran. Skulptörerna var nya, men i sig ingen större överraskning. Hennes jakt på ett botemedel till sin älskade hade fört henne till många främmande länder, bebodda av många märkliga invånare. Men oavsett om de var ödlor, zombies eller grottmänniskor så hade de alla något gemensamt, i mångdubbel bemärkelse. De var alla tvillingar, eller snarare tusenlingar, och stod alltid samlade i stora klungor och väntade. Céline fann dem och korridorerna som de levde i synnerligen oinspirerade för att inte säga långtråkiga. Hon fortsätter ned för korridoren och kan genom den lättande inomhusdimman skymta ett rum. Det är tillsynes inrett exakt likadant som rummet tjugometer tidigare och i det står ett trettiotal skulptörbröder och väntar, med största sannolikhet på henne. Suckande drar Céline sin värja och skuttar vigt in i rummet.
Circle of Doom är Kingdom Under Fires tredje installation och dess första till Xbox 360. Tidigare har man bjudit på en välsmakande cocktail av realtidsstrategi och action men i och med Circle of Doom byter man helt skepnad och är nu mer likt Diablo. Det behöver dock inte vara något negativt, viljan att förända och förnya är trots allt något väldigt positivt. Tyvärr är så inte fallet med Circle of Doom.
I Circle of Doom får spelaren välja en av sex möjliga kämpar, alla med individuella styrkor och svagheter, och sedan lotsa den utvalde genom äventyret. Förutom deras speltekniska skillnader, som att Céline är snabb men sårbar och Kendal är långsam men hård, har de alla en egen historia som berättas i en slags drömvärld i slutet av varje bana. Det som berättas i drömvärlden är det enda som i realiteten skiljer de olika kämparna åt och därmed även en spelomgång från en annan. För faktum är att Circle of Doom är ett så pass variationsfattigt spel att det praktiskt taget är undernärt. De speltekniska skillnaderna mellan t.ex. Céline och Kendal kan tyckas stora men de bidrar inte till olika spelstilar. Alla möten med fiender tacklas på samma sätt, genom ett talanglöst hetstryckande på slagknappen. På detta är såväl bandesign som fiender plågsamt oinspirerade. Ett spel med så sällsynt dåliga förutsättningar som Circle of Doom skulle verkligen behöva en välberättad saga. Något som spelet helt saknar. De olika kämparnas berättelser är underhållande på samma sätt som en Ed Wood film och är lika engagerande som att diska.
Det som bäst och ärligast kan beskriva Circle of Doom är välling. Grått, trist och osmakligt. Endast de tillfällen då monsterdesignen gör en u-sväng och lämnar det bleka för det vulgära sticker spelet ut, och det är inte på något sätt positivt. Spelets klimax i dålig monsterdesign nås i och med de så kallade fleshmen. De är nakna och sjukligtöverviktiga män som anfaller genom att de ramlar mot spelaren samtidigt som de gurglar upphetsat. Om Circle of Doom är välling skulle fleshmen vara mjölfyllda bubblor som klibbar fast mot gommen. Visst är de underhållande, men efter sjuttioelfte mötet med en skock nakna män som försöker lägga sig på dig är det inte fullt lika roande.
I regel är spelet dock en jämn välling och därmed vansinnigt linjärt och förutsägbart. Som spelare rusar du fram längs stigar, givetvis kantade av osynliga väggar, och stöter ungefär var tjugonde meter på en större grupp av klonade fiender som först då du passerat en osynlig linje ser dig och anfaller. Monster och hjälte möts och först efter en stunds finesslöst hamrande på slagknappen ligger de alla döda. Gå sedan tjugo meter. Hamra på slagknappen. Döda kloner. Gå. Hamra. Döda. Bana ut och bana in. Detta är Circle of Doom i ett nötskal. Ytlig repetition. Jag försöker desperat finna ljusglimtar men finner inga. Det här är helt enkelt ett riktigt dåligt spel.
Céline sjunker ned på en av de oförstörbara stolarna i korridoren som tycks vara skulptörsläktets familjehem. Hade hon vetat att de skulle samla hela släkten och tyst hänga i olika rum och korridorer, ja då hade hon mer än gärna gått runt deras hem. Runt omkring henne sjunker de nyligen avlivade fienderna ned genom den mörkröda heltäckningsmattan och försvinner. Modfällt blickar hon upp mot nästa del av skulptörsläktet som väntar tiometer längre ned i korridoren. Hon vet, men hon försöker låta bli att tänka på det, att bortom dem finns det fler rum och fler korridorer fyllda med folk som står och väntar på henne. Väntar på sin egen meningslösa och omotiverade död. Förtjänar hon inte bättre? Hon är ju trots allt alvdrottning! Céline reser sig mödosamt och börjar röra sig mot de snart döda fienderna. Hon är endast vagt medveten om hur fruktansvärt tråkigt hennes äventyr är. Och tur är väl det, för hur upplyftande kan det vara att figurera det talanglösaste spelet 2008? Hur deprimerande är det inte att vara huvudperson i ett spel som är så supersämst att det är förolämpande att ge bort det?

Text: Niklas Norén


 
  Sätt ditt eget betyg på Kingdom under Fire: Circle of Doom!
  Intryck:
1...Usel
2...Dålig
3...Undermålig
4...En besvikelse
5...Godkänd
6...Bra
7...Inspirerande
8...Så ska det göras
9...Wow! Cool!
10...Mästerlig!
Innehåll:
1...Usel
2...Dålig
3...Undermålig
4...En besvikelse
5...Godkänd
6...Bra
7...Inspirerande
8...Så ska det göras
9...Wow! Cool!
10...Mästerlig!
 
   
 
  Totalt har 1 personer röstat.
Intryck 5
Innehåll 5
Sammanlagt betyg 10
 
 
   
   
   

   
   
   
   

© Gillbring 2006