Dust
Tillverkare
Fantasy Flight Games
Spelare
2-6
Speltid
120 minuter
Webb
http://www.fantasyflightgames.com
Ca Pris
570:-
 
  Intryck: 7     Innehåll: 7   14
 
 

Det är lätt att få fel intryck av Fantasy Flight Games senaste strategispel Dust. Företaget har ju trots allt byggt en stor del av sin framgång på att producera så kallade Ameritrash-spel, det vill säga stora kartonger fyllda med massor av plastfigurer och ofta spelmekanik som främjar inlevelsen lika mycket som den taktiska eller strategiska dimensionen. Ofta raka motsatsen till den mer avskalade och abstrakta euroskolan som prioriterar smarta regelmekanismer framför ett levandegörande tema.

Dust har alla yttre attribut som vi är vana vid, stor karta över världen, mängder med plastsoldater, kort, markörer i kartong och naturligtvis ett gäng med specialtärningar. Men, spelet i sig påminner mer om en uppdaterad variant av Risk framtaget med vissa influenser från tidigare nämnda euroskola. Nu är det här kanske inte så konstigt med tanke på att spelet är konstruerat av italienarna Spartaco Albertarelli och Angelo Zucca och endast utgivet på licens av Fantasy Flight.

Det första jag märker när jag packar upp lådan är att det är ett ovanligt snyggt illustrerat spel. Spelvärlden bygger egentligen på en serie av Paolo Parente och många av bilderna ser ut att vara hämtade direkt från den. Settingen är ett anakronistiskt andra världskriget där tyska vetenskapsmän upptäckt en mystisk utomjordisk energikälla. Stormakterna intresserar sig snart för upptäckten och snart råder fullt krig om de energicentra som hittats runt om på klotet. Det låter ju som en trevlig miljö att spela i kan man tycka. Och visst, jag gillar settingen skarpt, men problemet är att den försvinner i själva spelet. Det känns aldrig som att du spelar det brittiska imperiet och anfaller med Matilda-7 mechs. Nej, du spelar som röd och anfaller med de dyra plopparna. Trist på en sådan fin värld.

Spelmekaniken har stora likheter med Risk och Axis & Allies. Innan spelet börjar placerar du ut trupper på olika områden för att välja dina startområden, precis som i Risk. Skillnaden är att du dessutom väljer en huvudstad av sex möjliga. Det smarta med det här är att huvudstäderna är utplacerade i par, så att du automatiskt får en närliggande konkurrent att kivas med vilket gynnar snabbt spel och motverkar tråkig isolationspolitik. Varje spelare börjar dessutom med en handfull fabriker som kan producera nya trupper. Du får ett antal produktionspoäng att bygga för och sex kort.

För produktionspoängen kan du bygga enheter i fem valörer: stridsvagnar, mechs, ubåtar, jaktflyg och bombplan. Stridsvagnarna och jaktflyg är de enklaste enheterna, de är billiga och kan skydda mechs respektive bombplan i strider. Mechs, jaktflyg och bombplan ger spelaren som har mest av denna sort, möjligheten att anfalla och göra skada innan motståndaren får svara. Alla enheter har sina fördelar och konstruktörerna har lyckats ganska bra med att skapa dynamik i striderna med små medel. Själva stridssystemet är annars en enkel affär där du slår ett antal tärningar, räknar träffar och plockar bort lika många fiendetrupper.

Kanske det bästa med Dust är dess kortmekanik. Inför varje runda väljer varje spelare ett kort var som bestämmer antalet förflyttningar, hur många anfall spelar får göra, hur många produktionspoäng spelaren får och inte minst vilken specialegenskap man får använda. Exempel på egenskaper är:
• Diplomaten, som gör att du väljer en spelare som automatiskt blir din alierade för rundan och inte kan anfalla dig.
• Mech dropper, som gör att du kan fälla ett antal mechs i ett överraskningsanfall var som helst på spelplanen.
• Secret Weapon, som gör att du automatiskt vinner ett anfall och tvingar motståndaren till reträtt, utan att du slår några tärningar.

Allt som allt finns det 11 egenskaper och att lära sig utnyttja rätt egenskap vid rätt tillfälle är viktigt.

Två regelböcker medföljer, premium rules är den enklare varianten och prioriterar snabbhet framför strategiskt djup. Epic rules ger aningens mer kött på benen, introducerar neutrala territorier och ger följaktligen längre speltid. Reglerna är hyfsat lättlästa men lider av ett lite lätt rörigt upplägg. De är dock enkla att lära sig.

Spelet böljar snabbt fram och tillbaka och ett parti går hyfsat snabbt. Dust gynnar aggressivt spel och spelarinteraktionen är hög, vilket jag tycker är bra. På det hela taget är det ett trevligt, enkelt strategispel som har väldigt mycket gemensamt med Axis & Allies och Risk (kanske främst senare varianter som Risk 2210). Genom att förkorta speltiden och använda korten på ett riktigt smart sätt lyckas det förtjäna en plats i spelhyllan.

Text: Nils Karlén


 
  Sätt ditt eget betyg på Dust!
  Intryck:
1...Usel
2...Dålig
3...Undermålig
4...En besvikelse
5...Godkänd
6...Bra
7...Inspirerande
8...Så ska det göras
9...Wow! Cool!
10...Mästerlig!
Innehåll:
1...Usel
2...Dålig
3...Undermålig
4...En besvikelse
5...Godkänd
6...Bra
7...Inspirerande
8...Så ska det göras
9...Wow! Cool!
10...Mästerlig!
 
   
 
  Totalt har 1 personer röstat.
Intryck 8
Innehåll 8
Sammanlagt betyg 16
 
 
   
   
   

   
   
   
   

© Gillbring 2006