Infinity är ett figurspel där varje sida kontrollerar ungefär tio figurer i en mangainspirerad framtid. Om du inte redan läst min presentation av spelet i förra numret av Fenix rekommenderar jag att du gör det nu om du vill veta mer om spelets bakgrund, figurer och vilka fraktioner som finns att välja mellan. Den här recensionen kommer att ta vid där presentationen slutade och ge en mer kritisk genomgång av regelboken och modellerna.

Bra och dålig regelbok
Boken har hårda pärmar och är helt i färg. Kanske har man överdrivit något i sitt försök att få en häftig layout, men jag är nog ovanligt konservativ på det området. Det som sticker ut mest är att den förutom bakgrund och regler innehåller listor för alla spelets sex arméer, helt kompletta med alla enheter och specialregler.
Översättningen från det spanska originalet känns mycket bra och texten flyter på helt naturligt, särskilt jämfört med hur det ofta varit med böcker från ett visst franskt figurspelsföretag. Tyvärr gör det inte att reglerna presenteras på ett särskilt lättfattligt sätt. Delvis beror det på att spelflödet är så annorlunda att även den mest erfarne figurspelare måste tänka till, men tyvärr har man även misslyckats med att presentera det hela på ett begripligt sätt. Jag har aldrig lagt så mycket tid på ett spels forum med att leta efter svar och ställa frågor, och då har jag sett det mesta i spelväg.

Unikt regelsystem
Om Infinity bara vore ett upphottat Nekromunda med en annan bakgrund så skulle det hamna på historiens sophög direkt, men den som orkar sig igenom den smärtsamma starten hittar ett innovativt och smidigt system.
En spelare får lika många handlingar att utföra under rundan som antalet figurer. Dessa kan användas hur man vill, det går bra att bara handla med en enda gubbe tio gånger. Man skulle kunna tro att det resulterar i att man bara använder den kraftfullaste figuren, men det finns mekanismer som gör det till en dålig idé.
Det är nämligen så att alla fiender inom synhåll har möjlighet att reagera på varje aktiv handling. De kan försöka undvika ett skott eller skjuta tillbaka. Varje sådan situation resulterar i ett motståndsslag lik-nande de som är vanliga i rollspel. Bara den som vinner lyckas påverka motståndaren. Den aktiva figuren har fördelar i de här situationerna, men den fördelen förloras lätt ifall det är flera figurer som får reagera. Det är här vikten av att inte rusa fram med en figur i rambostil visar sig. En motståndare som sett till att placera sin styrka så att de kan stödja varandra kommer att gå segrande ur striden.
En effekt av det här systemet är att man bör använda mycket terräng för att spelet ska bli intressant, något jag ser som en fördel men kan vara ett problem för nybörjaren. På rätt spelbord blir Infinity överraskande realistiskt utan att vara för långsamt.

Ypperliga figurer
Figurerna säljs i startboxar med sex metallgubbar i varje. De är lite dåligt balanserade mot varandra när det kommer till hur många poäng de ger, men alla är en bra grund att starta en styrka på. Det fungerar att spela med bara en startbox men jag rekommenderar alla att även lägga pengar på ett par blistrar då det är allt som behövs för att få en stidsgrupp av optimal storlek.
Något som också bör nämnas är att figurerna är bland de bästa jag sett. Jag har alltid ansett att få företag lyckas nå upp till Games Workshops kvalité, men Corvus Belli har lyckats utomordentligt med både designen och skulpturerna. Dessutom släpper man nya modeller med stor regelbundenhet varje månad. Det kan inte sägas om alla spelföretag, särkilt inte i den storleken.
Det dåliga och det bra står verkligen i skarp kontrast mot varandra i Infinity men det bra överväger. Även om jag skulle föredra en bättre regelbok så står jag gärna ut med att gräva på internet så länge det visar sig att systemet är tillräckligt bra. Jag kan inte rekommendera spelet till en nybörjare som tänker lära sig det själv, men alla erfarna figurspelare med intresse för skirmishspel bör ta sig en seriös titt på det.