Trail of Cthulhu har varit efterlängtat bland Lovecraftfantasterna inom rollspelsfandom: detta är mångårige Call of Cthulhu-skribenten och Lovecraft-kännaren Kenneth Hites ’nyversion’ av CoC; under Londonbaserade Pelgrane Press banér har han lyckats få Chaosiums medgivande att ge ut ett eget Cthulhu-rollspel. För att göra det hela ännu bättre är spelmotorn baserad på innovative regelgurun Robin D Laws Gumshoe-system, ett spelsystem särskilt designat för ”investigative roleplay” eller deckaräventyr på svenska. Resultatet är ett spel som på varje sida andas kärlek både till Lovecraftiana och till denna rollspelens mest missförstådda scenariogenre, deckaräventyret.
Hite inleder spelet med en text rubriksatt ”Why this game exists”, och det är värt att ägna sig en stund åt den. Hite är mycket respektfull mot Chaosiums Cthulhu-version (som sig bör – han har ju själv varit med och skrivit otaliga supplement till spelet), men det man tydligt kan läsa mellan raderna är hur olämpligt CoC och kanske framförallt Basic Roleplaying-systemet är för att spela scenarion som a) fångar känslan i Lovecrafts verk (hur Lovecraft är det att ha med Cthulhus grundegenskaper?) och b) bygger på att man letar ledtrådar och löser mysterier.
Sanity-mekaniken i CoC var genial när den kom och det har stått sig väl sedan spelet skapades 1981. Men om man är inläst på Lovecraft vet man att de flesta noveller inte handlar om en eller flera personers långsamma fall ner i galenskapen (en del noveller gör det) som Sanity-mekaniken skapar, utan är mer varierade. För att använda Hites exempel: dr Armitage i The Dunwich Horror kan en hel massa Cthulhu Mythos och har läst Necronomicon flera gånger, men han har inga problem att behålla sin tjänst på Miskatonic University och rent allmänt fungera väl i samhället utan synliga spår av galenskap. Danforth i At the Mountains of Madness blir tillfälligt galen men lyckas ta sig samman, osv. Trail of Cthulhu löser detta elegant genom att ha två värden för RPs mentala hälsa, Sanity och Stability, som dessutom samspelar på roliga sätt. Trail of Cthulhu ger därmed både SL och RP verktyg för mer mångfacetterade galenskapsupplevelser. Dessutom är Great Old One- och monster-beskrivningarna mer vaga än i CoC, öppna för olika tolkningar och spelvänliga eftersom varje beskrivning innehåller tips på olika ledtrådar om just det monstret man kan hitta med olika färdigheter.
Deckaräventyrandet då? I BRP-systemet kan ett helt äventyr sabbas på ett tidigt stadium helt enkelt för att RP misslyckas med ett tärningsslag – en viktig ledtråd hittas inte, man klarar inte av att dechiffrera en text osv osv. Detta är problem som alla rollspelare känner igen och vi har alla utvecklat en massa ”workarounds” för att lösa problematiken; man låter RP hitta ledtråden någon annan stans istället, en SLP leder RP i rätt riktning, och så vidare. Men vore det inte kul att ha ett system där man slapp workarounds, ett system som redan från början stöder detektiväventyr utan att man behöver göra om det eller strunta i det? Gumshoe är ett sådant system. Gumshoe skiljer på Investigative skills (färdigheter med vilka man hittar och tolkar ledtrådar) och General skills (saker som Hoppa, Klättra, stridsfärdigheter etc). Investigative skills slår man aldrig, istället är färdighetsvärdet en poängpool man använder under äventyret. Essentiella ledtrådar som krävs för att ta sig vidare i äventyret hittar man automatiskt om man har rätt färdighet, letar på rätt plats och ställer rätt fråga till SL – inget tärningsslag krävs. Poängen spenderar man för att få mer ledtrådar som kan ta en snabbare genom äventyret, ge andra fördelar, eller helt enkelt för att signalera att man vill ha en lite narrativ spotlight på sin karaktär, i god och modern samberättar-anda.
Kampanjmiljön är framflyttad till 30-talet istället för original-CoCs 20-tal. Tidsperioden presenteras koncist på dryga 20 sidor, och Trail of Cthulhu bjuder dessutom på tre färdigkonstruerade kampanjramar. Eftersom det är ett 30-talsspel erbjuds också möjligheten att spela Cthulhu ”pulp style”, dvs att låta Lovecraft möta Indiana Jones. Spelar man pulp style är Sanity-reglerna lite annorlunda och mer generösa mot RP – ett tema som går igen i reglerna, spelar man pulp style Cthulhu har helt enkelt RP större chans att faktiskt besegra monstren och klara sig med sina sinnesförmögenheter i behåll. Samtidigt finns också regelvariationer för att spela ”Purist” Cthulhu, där systemet blir mer ogint och död/galenskap är inte bara normalt utan rentav eftersträvansvärt. Purist-versionen innehåller typiskt nog fler mekaniker för samberättande som spelarna kan använda för att sabotera för sig själva.
Formgivningen är snygg och tydlig med ett bra system för ”sidebars” som innehåller allt från extra förklarande texter via SL-tips till direkta kommentarer från konstruktören. Alla illustrationer är gjorda av en och samma person, vilket borgar för kontinuitet och ett sammanhållet och stämningsfyllt visuellt intryck genom hela boken. Jag misstänker att illustrationerna är av den typ man antingen älskar eller hatar eftersom de har en mycket särpräglad stil – jag älskar dem, men kanske är de inte allas kopp te.
Diggar man CoC och Lovecraft kommer man förmodligen gilla Trail of Cthulhu ännu mer än CoC – det är välskrivet, reglerna är lika enkla och smidiga som geniala, Cthulhu-mythosen beskrivs på ett sätt som lyckas vara både nyskapande och traditionstyngt samtidigt, och allt kampanjmaterial ligger på precis rätt detaljnivå. Enda svagheten i boken är egentligen introduktionsäventyret, som visserligen är bra skrivet och mycket stämningsfullt, men som hade behövt vara betydligt mer utvecklat och förklarande för att fungera som ett introduktionsäventyr för en SL och spelgrupp som aldrig använt Gumshoe-systemet eller liknande indie-system tidigare. Detta är dock en obetydlig skönhetsfläck i det stora hela; överlag rekommenderar jag Trail of Cthulhu varmt, både till Lovecraftfanatikerna och till de som gillar skräckäventyr av undersökar-typ i största allmänhet.