Fantasy Flight har hållit en imponerande utgivningstakt på sina brädspel, och det har också märkts på en ganska varierande kvalitet på spelen de har producerat. Det var därför med viss spänning jag tog mig an att recensera Battlestar Galactica. 

Visuellt går spelet troget i seriens fotspår. Det är kanske inte så konstigt. Alla spel som jag sett som baserats på Battlestar Galacticahar haft tillgång till bra material. Brädspelet är inget undantag. En nackdel som finns med den rent fysiska representationen av spelet är att skademarkörerna är taggiga, och följdaktligen går sönder väldigt lätt när jag trycker ut dem ur det medföljande arket markörer. De hade lika gärna kunnat vara fyrkantiga och inte gått sönder. Istället får jag limma ihop pappen i en del av dem för att de skall hålla ihop. Kvaliteten på markörer är lite skakig i stort. Plastfigurerna på cylonraiders och vipers är lite bättre. 

Jag blev förvånad – med tanke på Fantasy Flights vanligtvis minst sagt stökiga regler – över hur lätt det var att komma igång. Fantasy Flight har gjort enorma framsteg vad det gäller sina regelhäften. 

Spelmekaniken har tagit mycket hänsyn till hur serien är upplagd. Politik, action, intriger och inte minst ovissheten om vem bland spelarna som är en cylon återskapar undergångsstämningen på ett bra sätt, liksom den visuella översikten över hur mycket mat som finns på Galactica, hur mycket vatten och hur många människor det finns kvar på skeppet, samt hur det är ställt med moralen. Det hade kunnat göras lite mindre abstrakt, men med tanke på att det här är ett brädspel är det kanske lite väl mycket att begära att spelarna skall göra några större känslomässiga investeringar i spelet, som att gråta när människorna dör som flugor. Vilket de kommer att göra.

Spelarna får välja vilka spelarfigurer de vill vara. De måste väljas i en viss ordning, och spelarna måste också tänka på vilka egenskaper de redan valda spelarpersonerna har, så att spelet inte kapsejsar åt något håll. Det finns militära ledare i form av William Adama, Saul Tigh och Karl Agathon (Helo, personlig favorit), politiska ledare i form av Laura Roslin, Gaius Baltar och Tom Zarek, en supportroll – Galen Tyrol, och tre piloter, Kara Thrace (Starbuck), Lee Adama och Sharon Valerii (och i det här fallet Boomer, inte den senare versionen av Sharon, Athena). 

Det här är ett spel man inte bemästrar första gången man spelar det. Det finns många politiska och taktiska knep som inte avslöjas eller som man inte förstår förrän man använt sig av dem ett par gånger. Det är också en stor utmaning för människorna att hålla sig vid liv, precis som i serien. I första spelomgången rök människorna fort som attan, och vi fick använda oss av de alternativa, lättare reglerna för att klara oss. 

Det finns strategitips i regelboken, men det kändes lite fuskigt att sitta och läsa dem, ända tills vi insåg att vi också kunde vara cyloner, även om vi inte trodde det. I spelet finns nämligen en lojalitetskortlek, och de korten avgör om spelaren är cylon eller inte. I början av spelet får var och en ett av de här korten, men leken avpassas efter spelarna och det finns alltid ett par kort kvar innan leken är slut. De här korten delas sedan ut under spel, så även om spelaren själv tror att han/ hon inte är en cylon, så kan de få sig en otrevlig överraskning under spelets gång. 

På det stora hela är Battlestar Galactica ett ganska imponerande spel. Trots alla markörer och kortlekar och små tracks och högar av discards och pyttesmå cylonraiders i grå plast som gör att man nästan storknar långt innan man kommit igång med spelet för det här måste ju bara vara helt otroligt komplicerat, så är spelet ganska enkelt att spela. Visst finns det en hel rad olika mekaniker som samverkar, men det är just det som är grejen. De samverkar. Att det är lätt att komma igång beror också på att reglerna är tydliga och pedagogiskt upplagda. Det här är ett välkomponerat spel som tar tillvara på Battlestar Galacticas utmärkande drag, och det gör det med den äran.