Legendary
Utvecklare
Spark Unlimited
Utgivare
Atari
Genre
Action
Webb
http://www.legendarythegame.com
Ca Pris
400:-
 
  Intryck: 2     Innehåll: 2   4
 
 

finesslös pray’n spray action
Vad får du om du korsar en sörja av antika myter med en standardiserad tv-spelsaction? Förutom en gråbrun nyans får du även Legendary. Spelet som vill mycket, men förmår föga.

En olycka händer så lätt
Legendary kretsar kring tjuven tillika legoknek-ten Jack Deckard som får i uppdrag av den mystiske Le Fey att ta sig till ett museum i New York och där öppna den antika relik som forskarna misstänker är Pandoras ask. Detta kan tyckas vara en exceptionellt dum idé med tanke på lådans dåliga rykte, men så förefaller också Deckard vara en exceptionellt dum man. Då Deckard öppnar Pandoras ask släpper han lös oräkneliga mytologiska odjur som omedelbart går loss på New Yorks intet ont anande befolkning. New York är dock bara början, som en löpeld sprider sig monstren över jorden och snart är den mänskliga rasens existens hotad. Deckard är långt ifrån stolt över vad han gjort och beslutar sig snart för att försöka reparera den skada han åstadkommit. Något som kommer visa sig vara lättare sagt än gjort, då både Le Fey och dennes hejdukar i the Black Order samt oräkneliga monster vill se Deckard död.

Huvuddragen i berättelsen presenteras via stillbilder ackompanjerat av en teatralisk berättarröst vilket effektivt distanserar spelaren från händelserna och Deckard. Den sistnämna yttrar dessutom inte ett ord genom hela spelet, vilket försvårar identifikation med hjälten. Kontentan blir ett amatörmässigt berättat och sällsynt oengagerade spel. Under mina timmar i Deckards sällskap motiverar aldrig historien att jag spelar vidare. Jag lider inte med mänskligheten, vars hela existens hotas av varulvar och annat oknytt, och jag kan inte bry mig mindre om den osympatiske protagonisten. Historien syftar inte till att uppmuntra spelande utan snarare att motivera varför spelaren jagar monster med maskingevär. Jag har egentligen inga problem med detta, många actionspel behöver inte ett starkt narrativ för att vara bra spelupplevelser. Dock väger utvecklare i regel upp brister i berättandet med starka speltekniska sidor, så som grafik och tempo. Något som Spark misslyckas kapitalt med.

Enformig action
Kontrollen är den enskilt viktigaste komponenten i ett actionspel. Om spelaren inte kan röra sig fritt kommer frustration att staplas på hög och handkontroller krossas mot parketten. Legendary dras med en oförskämt slö och omständig kontroll. Deckard kan knappt hoppa och har uppenbara svårigheter att sikta, vilket uppmuntrar till finesslös ”pray and spray” präglad action. Om du skall ta dig an Legendary så är det i det närmsta ett måste att du har en förkärlek till vapen som antingen sprutar tusentals kulor i minuten eller är nästan omöjliga att missa med. Just vapnen, och dess möte med antika odjur, är en av spelets grundstenar och det som skall göra det unikt. Tyvärr är valet av vapen oinspirerande och består av standard formula 1A FPS-vapen. De överraskar aldrig och bidrar varken till ett välbehövligt högre tempo eller omväxling i striderna. Deckard har dock ett unikt vapen, det emblem som brändes in i hans hand då han öppnade Pandoras ask. Med det kan han samla energi från de monster han dödar och på så sätt hela sig själv eller slunga iväg fienden. Här finns det bra om än föga innovativa idéer vars fulla potential inte kommer till sin rätt. Om emblemet hade försett Deckard med fler specialförmågor, som att stanna tiden, hade Legendary varit en oerhört mycket intressantare spelupplevelse, istället för det kollage av havererade idéer som det nu är.

Legendarys värld är nästan uteslutande grå och ljusbrun, vilket präglar såväl monster som miljöer. Det är en sällsynt intetsägande spelvärld. Spark hade med fördel kunnat designa fienden med en annan palett än den som regerar i det som ska föreställa vår värld. Det hade inte bara gett en välbehövlig färginjektion utan också tydligt signalerat hur abnormala fienden verkligen är. Dessa är dock inte endast tråkigt designade, utan också begränsade till en handfull olika odjur. Som spelare kommer du nästan uteslutande att slåss mot varulvar samt en och annan grip, något som i längden blir plågsamt förutsägbart. Det måste finnas hundratals sagomonster som Spark hade kunnat utnyttja för att skapa en mer underhållande spelupplevelse. Tyvärr så hålls fantasin och lekfullheten tillbaka vilket bidrar starkt till intrycket av Legendary som ett riktigt bottennapp.

Ett uselt hantverk
Spark vill vara unika, de upplever sannolikt att konceptet ”mytologiska monster möter modern eldkraft” är fräscht. Konceptet som sådant var innan Legendary oprövat, och det hade säkert kunnat bli bra, men utförandet är taffligt. På det stora hela känns Legendary ungefär lika mycket 2009 som kulramen. Skillnaden mellan den antika miniräknaren och Legendary är att den senare inte är i närheten av att fylla sin funktion, ett spel ska trots allt vara kul att spela. Säga vad man vill om Spark, men de är åtminstone konsekventa i sitt hantverk, Legendary är rakt igenom ett bedrövligt spel utan några egentliga ljuspunkter. Köp endast Legendary om du hatar dig själv.

Text: Niklas Norén


 
  Sätt ditt eget betyg på Legendary!
  Intryck:
1...Usel
2...Dålig
3...Undermålig
4...En besvikelse
5...Godkänd
6...Bra
7...Inspirerande
8...Så ska det göras
9...Wow! Cool!
10...Mästerlig!
Innehåll:
1...Usel
2...Dålig
3...Undermålig
4...En besvikelse
5...Godkänd
6...Bra
7...Inspirerande
8...Så ska det göras
9...Wow! Cool!
10...Mästerlig!
 
   
 
  Totalt har 0 personer röstat.  
 
   
   
   

   
   
   
   

© Gillbring 2006