Riddick: Assault on Dark Athena
Utvecklare
Starbereeze
Utgivare
Atari
Genre
FPS-stealth
Webb
http://www.riddickgame.com
Ca Pris
450:-
 
  Intryck: 8     Innehåll: 4   12
 
 

Det är synd om Riddick. Alla är ute efter honom. Han är ju egentligen bara en enkel och missförstådd anarkistisk enstöring som dödar allt och alla som råkar komma i hans väg. En en-mans-armé mot världen. Det är synd om Riddick, alla är ute efter honom.

En uppföljare till fängelserymningen från Escape from Butcher Bay är här. Fängelset som var omöjligt att fly, men en man kunde göra det: många spelare hade roligt på vägen ut, med nävmackor, one-liners och mörkersyn. Handlingen fortsätter ombord på rymdskeppet Dark Athena, där Riddick blivit fångad igen. Men tanken att ge upp har inte ens föresvävat honom. Tvärt om; här finns chansen att slå ihjäl, nacka och skjuta några hundra onda män och deras kvinnliga kapten. Det är alltså egentligen inte alls synd om Riddick. Han älskar att vara på rymmen och det finns inget han är bättre på än att slå ihjäl folk i skuggorna. Han vägrar kalla sig offer men hamnar ständigt i den ofrivillige rebellens situation, de facto offer för onda och giriga människor och en och annan lagman. Riddick är alla frihetsälskande mördares helgon.

Tekniskt sett får du med denna titel även en uppdaterad version av Butcher Bay, om du missade den förra gången det begav sig. Och förstås själva huvudnumret: Dark Athena, ett slavskepp i rymden. Fler speltimmar än förra gången som kändes väl kort. Men mycket är sig likt, och allra värst är linjäriteten. Det är förstås inget nytt problem inom spelbranschen. Men jag blir allvarligt ledsen av att se hur speltillverkarna underskattar spelarnas fantasi och intellekt och bara gör spårvagns-scenarion. Efter Butcher Bay som ändå använde en del trick för att bredda historien känns det som om man är tillbaka på ruta ett. Å andra sidan är en del situationer eller pussel så konstruerade att man verkligen behöver sin fantasi. För att förmå sig att försöka fortsätta spela istället för att bara luta sig tillbaka och fundera på vem som byggde en klättervägg med hemliga hål i som är bevakad av skjutglada vakter och en stor strålkastare som inte räcker för hela väggen. Inuti ett rymdskepp? Jag förstår inte vad den gör där. Andra delar av spelet, smyga, slå ner och släpa på döda kroppar blir tyvärr snabbt repetitiva, det kan kännas lite fantasilöst. Men om du hade roligt med Assassin’s Creed så kanske detta är ditt nästa köp?

Skådespelet i spelet är stundtals lysande och särskilt karaktären Exbob måste få ett hedersomnämnande. Dialogerna är dock inte särskilt utvecklade, men å andra sidan förväntas väl ingen utveckla karaktären Riddick, vi vet ju redan alla vad han går för!

Grafiken är bra, den fungerar utmärkt även på lägsta inställning. Jag upplever några buggar och en krasch redan efter 2 speltimmar på PC, men mestadels flyter det på. Musiken är stämningsfylld och ljudkulisserna alltigenom bra. Styrningen fungerar, man känner igen sig; det är verkligen samma spel på gott och ont. Jag gillade Butcher Bay och finner Dark Athena fullt spelbart, men frågan är om man orkar till slutet? En teknisk detalj som kan bli ett oöverstigligt hinder för en och annan och som störde mig när jag installerade var kravet på internetuppkoppling för att kunna registrera (och spela) spelet. Kanske nödvändigt i dessa pirat-dagar. Men väldigt klumpigt.

Den här titeln vänder sig främst till dem liksom jag gillar att utforska Riddick-universat, som sett alla filmerna, och inte tänker för mycket på hur spelet är uppbyggt. I de två speltitlarna finns likheter till spelfilmerna. Om Butcher Bay var jordnära som Pitch Black så finns tydliga kopplingar till space-operan i Chronicles-filmen i den senaste delen av historien.

Att lägga till flerspelarläge är ju ett smart sätt att skapa lång extratid på ett spel, så det ska man givetvis ha en eloge för. Det är lite svårt att spela mot andra när man fått spelet innan släppdatum, men vad jag kunnat utröna om multispelarläget så har alla smygmoment tagits bort och den enda banan jag testade kändes väldigt mycket Quake II. Fullt ös, vapen och rustningar. Själva själen i smygar-spelet kändes som den förlorats i (bristen på) mörkret.

För att avsluta med en sammanfattning så gillar jag hur universat fortsätter att växa, det talas även om en tredje spelfilm, men jag gillar inte hur upplevelsen decimeras till en spårvagnsfärd i mörka enkelriktade ventilationsgångar.

Text: Robert Bjurshagen


 
  Sätt ditt eget betyg på Riddick: Assault on Dark Athena!
  Intryck:
1...Usel
2...Dålig
3...Undermålig
4...En besvikelse
5...Godkänd
6...Bra
7...Inspirerande
8...Så ska det göras
9...Wow! Cool!
10...Mästerlig!
Innehåll:
1...Usel
2...Dålig
3...Undermålig
4...En besvikelse
5...Godkänd
6...Bra
7...Inspirerande
8...Så ska det göras
9...Wow! Cool!
10...Mästerlig!
 
   
 
  Totalt har 0 personer röstat.  
 
   
   
   

   
   
   
   

© Gillbring 2006