Evolutionens barn är ett välkommet tillskott i den svenska indiespelskaran, inte minst på grund av det höga produktionsvärdet på boken. Min första kommentar om spelet var faktiskt “kolla, de har satt en ISBN-kod på baksidan, det är en riktig bok”. Dessutom är spelet faktiskt riktigt snyggt layoutat. Det är hög läsbarhet och färgtrycket gör så klart sitt till för att det skall stå ut ur mängden.

Rollspelet utspelar sig i ett futuristiskt utopia, men som så många andra perfekta samhällen så har den perfekta staden en baksida. SigmaTec Multicorporated står för både arbetstillfällen, utbildning, mathållning och allt man nu kan tänka sig att en gigantisk jättestad kan tänkas behöva.

Undersidan är den genetiskt manipulerade population som utgör det som kallas “under” en dold arbetarstad där SigmaTec producerar mat, energi och liknande. Inledningen är riktigt lovande, och jag tycker om premissen att leva i en lögn. Det är ett väl beprövat grepp, men det fungerar. Det jag saknar är en mer ingående beskrivning av “under”. Som det är nu är bakgrundstexten insprängd med små “hackade meningar”, vilket är jättebra och effektivt, men jag vill ha mer. Jag kanske är bortskämd med bakgrundsbeskrivningar, men det är alltid lättare att vara innovativ om det finns tydliga ramar att hålla sig inom. Bakgrunden är helt enkelt för kort.

Evolutionens barn är ett regelmässigt lättviktigt spel, vilket betyder att det inte finns många regler att hålla sig till. Rollpersonerna är relativt lätta att göra. Jag börjar med att välja aspekter och aspekterna berättar för mig vad min rollperson är bra på, vilka förmågor jag kan använda för att lösa konflikter. Jag har fem poäng att placera ut på aspekterna, och varje poäng representerar en tärning i spel. Lättöverskådligt och bra i det att reglerna mer eller mindre struntar i vilken typ av tärningar jag använder, så länge alla använder samma sort. Jag väljer också tre memplex, värderingar och ideologier som påverkar min rollperson när de utmanas av spelet. Även memplexen väljer jag tre av, och fördelar fem poäng över dem. Det sista jag gör är att välja bakgrunder, som är dels ett sätt för mig som spelare att få mer tid för min rollperson att stå i fokus för berättandet, men även resurser i konfliktlösningssituationer.

Konflikterna i sig uppstår när spelarna och spelledaren anser att något bör lösas med hjälp av tärningsslag. Jag kan t ex deklarera en handling och lägga fram en tärning för att visa att jag vill slå om konflikten. Den person som slår flest lyckade tärningsslag, där 4 - 6 är ett lyckat resultat, vinner.

Memplexen kommer in i spel när en rollpersons grundläggande värderingar utmanas och den här mekaniken är faktiskt riktigt intressant. Om en rollperson vinner en konflikt med ett memplex i poolen, så ökar värdet på ideologin eller fördomen. Konflikter kan också uppstå i det att en rollpersons memplex blir ifrågasatta och ställa till med stora problem för rollpersonen. Det är en mycket fascinerande mekanik, och en jag hade velat se mer utvecklad.

Bakgrunderna används när spelaren vill skaffa sig extra goda förutsättningar att vinna en konflikt, men bakgrunder är en finit resurs. Tre återblickar är möjliga att göra, och de måste göras i en viss ordning. Även den mekaniken är mycket spännande.

Det jag saknar är något sätt att förlora på. Evolutionens barn är ett intressant koncept, men det känns tyvärr ofärdigt på många sätt. Den dramatiska strukturen – som för övrigt också är mycket intressant – är spännande men vad tillför den? Det är också svårt att få en överblick över hur spelarna faktiskt kan förlora. Kan de ens förlora? Och om de inte kan det, vad är poängen med att spela? Vad riskerar spelaren om rollpersonen alltid går säker? Jag misstänker att poängen ligger i en väl strukturerad berättelsemekanik som försöker gå utanför den rådande, strikt våldsbaserade konfliktlösningsmetod som många etablerade rollspel lever på.

Evolutionens barn är på rätt väg, men det är inte riktigt framme än.