Skylanders är ett spel jag aldrig förstått mig på, så när jag fick en hel hög Skylanders i famnen samt Superchargers så tänkte jag "ja, varför inte" och pluggade glatt in denna beroendeframkallande samlarmaskin i min PS4. För er som inte känner till konceptet handlar Skylanders om att

1. Ha leksaken – en Skylander eller ett fordon
2. Plugga in sagda leksak genom att placera den på en portal som följer med startpaketet
3. Spela (och samla).

Det förvånade mig hur smärtfritt bytena mellan fordon och figurer fungerar. Det är annars som gjort för buggmardrömmar som slutar i frustration. Allt som har med Skylanders att göra andas dock usability – det är lätt att använda, lätt att förstå och det är lätt att spela.

Kampanjen jag deltar i som "portal master" är så himla tunn att det nästan är löjligt. Lord Kaos har kidnappat en vis lärare vid namn Master Eon med hjälp av the Darkness, en formlös massa som är mer lila än svart. Nu försöker Lord Kaos ta över Skylands. Min uppgift blir att frita Master Eon, bland annat genom att spåra honom via en använd tubsocka och en drake som är en utmärkt spårhund. Det är typ det det går ut på. Berättelsen levereras med så mycket klichéer och en komisk timing som är så briljant att det inte går att värja sig för den. Det är så överdrivet att det till slut blir fnys-skratt-roligt.

Jag kom inte så långt i mitt testspel, då recensionsexemplaret jag fick saknade luftfordon, så det fanns inte så mycket att göra utom att traska iväg och köpa en luftmaskin. Det är en av nackdelarna med Skylanders Superchargers. För att kunna spela hela kampanjen måste du ha ett luft-, ett mark- och ett vattenfordon, annars blir spelupplevelsen begränsad. När det var ordnat – något som inte tog så lång tid för varenda leksaksbutik säljer Skylanders – så återupptog jag jakten på Lord Kaos i ett ganska underhållande spel som påminner mycket om Mario Kart, Jak & Daxter och Ratchet & Clank.

För mig är det som förvånar mest hur välpolerat Superchargers är. Det finns som sagt tre olika farkoster, alla med lite olika kontroller, men allt fungerar så otroligt väl. Jag tillbringar också mycket tid till fots i spelet, och det finns inte tillstymmelse till problem. Spelupplevelsen är superb, med ett undantag. Kameran är fast och för mig som är van med tredjepersonsspel där kameran gör som jag vill är det en synd utan dess like. Det är dock bara en fråga om att vänja sig, något jag till slut gör efter att ha spelat så där elva kapitel.

Det som är absolut roligast i Skylanders Superchargers är de många landbanorna som bjuder på mycket racing, och det är rikigt kul att köra runt och samla gearbits samt skjuta på Lord Kaos trupper. Vattenbanorna är också riktigt underhållande, mest för att det finns mycket att undersöka och samla på. Där jag inte tycker Superchargers lyckas hela vägen är i luften. Kontrollerna känns lite klumpigare, och i och med att det är möjligt att röra sig hur som helst tappar jag lätt bort mig. Luftbanorna går också snabbt, till skillnad från vattenbanorna. Med det sagt är de inte alls dåliga, de kräver bara lite mer av mig som spelare än övriga banor. Det finns mycket att se på och mycket att samla på i spelet, och en av de mer minnesvärda banorna låter mig köra på en drakes rygg och hals samtidigt som jag slåss mot Kaos trupper. Det är både fantasifullt och roligt. Vem har inte drömt om att köra bil på en drake?

Jag är – utan tvekan – alldeles för gammal för Skylanders Superchargers. Det hindrar mig inte från att ha riktigt roligt med de små figurerna, eller från att springa runt i alla banor och leta gömda power ups, mynt och gearbits. Det är ett riktigt välpolerat spel, med tydlig och färgglad grafik, bra kontroller (bortsett från kameran) och riktigt välgjorda banor att rusa runt på. Jag har inte spelat några andra spel i Skylanders-serien, men av Superchargers att döma är det hög kvalitet, både på det digitala innehållet och de fysiska leksakerna.

Text: Åsa Roos