Biotika är en bok som försöker äckla mig från sida ett med beskrivningar av dallrande tarmar och återblickar till när huvudpersonen drabbats av springmask. Hela boken är en äckeldystopi som med stanker, parasiter och fuktigt glänsande biologi vill få mig att må illa. Det är i alla fall det jag misstänker när jag läser Biotika.

Boken är en post-apokalyptisk skildring av en värld som tagits över av raskt muterande biologiskt material. Ställda mot bakteriestammar helt resistenta mot antibiotika uppfinner svenska forskare nanoteknologi som skriver om bakterier att inte längre döda människor, men inte innan epidemier dödat miljontals människor runtom i världen.

Av misstag eller slump eller kanske som en varning åt mänskligheten sker en olycka som får det här nya botemedlet, biotika, att mutera och vilja överleva. Det är i den världen jag träffar på Sofie, som inte bara måste bränna sin smittade make Jens utan även ta sig ensam genom ett infekterat Sverige på jakt efter någon slags säkerhet i Stockholm.

Förutom att vara en post-apokalyptisk skräckelfest är Biotika också något av en roadtrip. På vägen mot Stockholm träffar Sofie Anna, ännu en överlevare. De slår följe, samtidigt som Sofie drabbas av misstankar mot sin egen kropp.

För mig som läsare är Biotika en bra och både otäck och åtminstone delvis trovärdig premiss, men jag tycker kärnan i boken drunknar i äckeltendenserna. Det är för mycket av de gelatinösa och stinkande biologiska massorna. Jag hinner knappt bli engagerad i Sofies öde och i hennes inre värld - och hennes icke föraktfulla skräck inför sin egen biologi - förrän det är dags för nästa avsnitt av sensationslystet skräckel. Det känns lite som clickbait. Som att berättelsen - som i sig är fascinerande - inte får lov att stå på egna ben utan att stöttas av kotor som spricker fram ur ryggrader, växande tentakler och avföringsstinkande gaser. De kopiösa och ganska ingående beskrivningarna blir avtrubbande.

Biotika blir aldrig så skrämmande att jag tror på den. Men det kanske inte heller är det som är syftet. Det kanske är meningen att jag istället skall äcklas åt tanken på att min kropp förvandlas inför mina ögon och att jag inte kan göra något åt det. Det är annars en intressant bok. Den tar upp klimatförändringar och vår övertro på antibiotika på ett bra sätt.

Berättelsen om Sofie är i slutändan en berättelse om överlevnad. Det är en stark kvinna vi möter här, en trasig person som ändå vågar lita på andra människor. Hon gör det som krävs för att överleva och personen Sofie triumferar boken igenom.

Det jag inte gillar med Biotika är tendensen att beskriva asexualitet som äckel inför biologiska processer. Det finns säkert de som reagerar på det viset, men brist på sexuell lust är knappast samma sak som avsmak inför andras kroppar. Jag förstår varför Sofies tankar går åt det hållet - utan dem hade det knappast funnits utrymme åt ett sådant vällustigt äckel som genomsyrar hela boken. Det gör mig ändå lite besviken att det finns där. En annan aspekt av boken jag inte uppskattar är skräckgraviditeten som förekommer i den. Det är nog med body horror ändå. Var författaren verkligen tvungen att ta med även den stereotypen - rädslan för kvinnors kroppar och för graviditeten, för vad graviditeten kommer att resultera i? Att ta det till den nivån är lågt, och det är dessutom att våldföra sig på kvinnan det handlar om. När det utöver det är tydligt att kvinnan i fråga inte vill eller kan få barn blir övergreppet desto värre.

Biotika är en intressant frågeställning, och det är ofta det jag letar efter i böcker. En "tänk om"-situation som kan få mig att fundera över sakernas tillstånd och kanske blir mer eftertänksam efter att jag har läst boken. Tyvärr drunknar intresset för klimatpåverkan och antibiotikaresistens i skräckeltendenserna. Jag har läst mer skrämmande böcker om biologisk krigsföring som var mycket torrare än Biotika. Med andra ord behöver man inte ta till fuktiga slemhinnor och sexuellt suggestiva växande organ för att skrämmas.

Text: Åsa Roos