På Manhattan, i Torn nr 7 bor Phoenix. Hon är en speciMen, en person så genetiskt sammansatt och konstruerad att hon inte räknas som människa. Hon är två år gammal, men har kropp och sinne som en vuxen. Phoenix trivs ganska bra i sin cell och sin labbmiljö, för det är allt hon känner till. Hon har till och med en romans på gång med Saeed, en av de andra speciMen som finns i anläggningen, ibland kan de träffas i matsalen och stjäla kyssar när ingen ser. Men eftersom att detta är en roman kan inget vara i ekvilibrium, och snart blir Phoenix tvingad att se på sin position ur helt andra perspektiv, och ser då naturligtvis en helt annan bild.

The Book of Phoenix är en fristående prolog till Who Fears Death, men deras egentligen enda beröringspunkter är att de utspelar sig delvis i samma samhälle, och vill man läsa båda kan man göra det i vilken ordning man vill. Om Who Fears Death var en berättelse om en abnormal ung kvinna i ett postapokalyptiskt samhälle, är The Book of Phoenix en berättelse om en abnormal ung kvinna i en något modernare version av vårt cyniska samhälle där kapitalisterna och media växelverkar i att förföra och föra bakom ljuset huvuddelen av människorna som utgör det, i syfte att ostört kunna bedriva sin egen ljusskygga verksamhet med rovdjursliknande egoism. Ett återkommande tema är individens ansvar för vad man själv bidrar till att skapa. Med vilken rätt skapar vi andra tänkande varelser – oavsett om de är av kött och blod eller mekaniska (eller kanske lite av båda)? Vilket ansvar har vi gentemot vad vi har skapat, och vilket ansvar har våra skapelser gentemot oss? Vilka rättigheter? Om jag medvetet skapar en individ född till lidande, vilket ansvar har jag när den individen såsmåningom vill ställa mig till svars för det?

Nnedi Okorafors prosa glöder lika starkt som hennes huvudperson och det förbluffar mig lite att boken inte fattar eld i handen på mig. I förbifarten beskrivs en modern variant av slavhandel med afrikanska människor, men inte ur den klassiska offerpositionen utan med afrikanerna som frustrerade och förbannade, agerande subjekt. Ilskan som pyr under ytan, både hos karaktärerna och hos mänskligheten i stort, blir tidigt väldigt påtaglig, och blossar tidvis upp till en eld, en urkraft som förtär allt den kommer i kontakt med - för att sedan låta något nytt, rent och naket formas ur askan. Exakt så som man kan förvänta sig av en bok som handlar om Fenix.