Tre avtryck av himlen är en dystopisk titt på en framtid där hela Sverige står under vatten och elektricitet inte längre existerar. Skrivmaskiner är förbjudna och blir därför smuggelgods, liksom pennor och papper - ja, snart sagt allt som används för att kommunicera.
Hela tillvaron övervakas av Ministeriet. Exakt vad ministeriet är får jag som läsare aldrig reda på, men jag får intrycket av ett centraliserat ministervälde med minutiöst kontrollbehov, så stort faktiskt, att all kommunikation skriftledes är förbjuden.
Som läsare introduceras jag till den här världen genom Observatören, en av Observatorieministeriets anställda tjänstemän med uppgift att samla in vittnesuppgifter runt ett havsmonster vid namn Hafgufa. Hafgufa är också namnet på den första delen i bokens tre delar. De andra två heter Isolatopia och Den tredje neologismen. Den första delen börjar på Observatoriepost 11, där jag får träffa Observatören och hans medarbetare Malik, som har i uppgift att registrera vittnesuppgifter av Hafgufa. I Isolatopia tillbringas större delen av tiden i Ministeriets korridorer och i Den tredje neologismen är vi tillbaka på Observatoriepost 11.
Jag måste erkänna att jag inte fattar poängen med boken överhuvudtaget. Det kanske bara är jag som är trög, men jag tycker inte att något händer med vår Observatör, och jag drabbas då och då av avsmak inför hans ganska avskalade och tomma känsloliv. Den närmaste relationen han har är med sin skrivmaskin, som han nogsamt rengör med en nål. Att han är en "han" misstänker jag enbart på grund av en fullständigt intetsägande våldtäktsscen, som rent ärligt får mig att bli illamående, eftersom gärningsmannen är så likgiltig inför att orsaka andra människors lidande. Det är också den enda riktiga våldsscenen i boken vilket på något vis gör det ännu värre. Varför våld mot en kvinna? Det finns en scen till där vår Observatör blir uppklådd, men det visar sig ha en kontext, något våldtäkten inte har. Det måste dock finnas något under den platta ytan, för han hjälper sina medmänniskor, men jag förstår aldrig varför.
För mig är Tre avtryck av himlen en torftig läsning, och en trött behandling av samma gamla vanliga dystopi med överdrivet kontrollbehov från en stat som egentligen inte är särskilt närvarande. Inget är särskilt närvarande, den berör mig inte och får mig inte att känna vare sig avsmak eller intresse. Jag förstår tanken med att vara återhållsam, i synnerhet när det handlar om Observatörens egna tankar som av vana och kanske delvis av tvång är tämligen sparsamma. Men något måste det finnas i boken som hakar tag i mig. Istället glider allt av mig och jag förblir likgiltig.
Det kanske är detta ennui författaren vill förmedla, det skulle inte förvåna mig, men jag är inte övertygad. En god dystopi har någon form av konflikt, någon form av frihetslängtan i sig. Det är det som skapar intresse. I Tre avtryck av himlen hittar jag bara kärleken till en skrivmaskin, och inte ens den verkar särskilt djupgående.
Det som stör mest med Tre avtryck av himlen är dock inte likgiltigheten utan det faktum att boken är tryckt med ett skrivmaskinstypsnitt. Det är hopplöst att läsa under någon längre period. Jag förstår stilvalet, men "känsla" är inte värt att offra läsbarhet för.
Jag vet inte om jag är för eller emot den ansiktslösa ministertjänstemannen. Det är knappast en hälsosam individ vi har att göra med här och hans livsval är i det närmaste självdestruktiva. Ändå besitter han en tillräckligt stark överlevnadsinstinkt för att förse sig själv med hållhakar på sina överordnade.
Det finns intressanta partier i boken, och det finns en antydan om något mer, något som kanske, kanske skulle rädda Observatören ifrån sitt likgiltiga skeppsbrott, men det ges för lite utrymme för karaktärsutveckling, för få trådar att fatta tag i och knyta an till. Det är för pretentiöst och oförklarat för mig som läsare. Jag behöver något att hålla fast i. Observatören ger mig en slät vägg där hans tankar projiceras, men utan något större djup.
Text: Åsa Roos |